Ja, nu har jag kollat på Oprah igen. Shit vad hon inspirerar till att skriva lite vettigare blogginlägg än bara "hej, idag har jag varit...". Dagens Operah-avsnitt handlade nämligen om skönhetsideal och hur man tappert försöker förverkliga de. But don't worry- jag ska inte upprepa all blaska man kan läsa i tidningar om det. Oprah gick nämligen längre än så - hon gjorde ett reportage om skönhetsideal från alla kontinenter (därav det intressanta).
Det visade sig nämligen att idealen världen över skiljer sig markant. Vad som är fint och anses rätt i det ena landet, är en skam och negativt utmärkande i ett annat.
Det är ingen nyhet att size zero är idealet för vår del. USA är väl landet som startade size zero-hysterin, men trenden har ju givetvis spridit sig till Europa. Att vara smal är vackert och är man inte smal, ska man se till att bli det - oavsett pris. Vi kan ju alla läsa dagligen om det oändligt stora utbud av bantningspiller och diverse dieter (som nästan alla går ut på att utesluta så mycket som möjligt av nödvändiga näringsämnen). Att många av dessa är skadliga för hälsan är något som många inte bryr sig om. Så pass viktig är yttre skönhet för många av oss.
 Representanter från andra delar av världen berättade om deras totalt omvända ideal. Tex. berättades det om de ganska outvecklade u-länderna i Afrika. Att vara smal var inte alls attraktivt där - tvärtom. En mullig kvinna anses mycket vackrare i folks ögon, både män och kvinnors. För att uppnå detta är det vanligt att mammor tvångsmatar deras döttrar (även om det inte längre är tillåtet) med couscous och fet kamelmjölk. När de tillslut spyr, tvingas de äta ännu mer. Även om detta på kort sikt kanske är bättre för hälsan än självsvält, är det naturligtvis också farligt i det långa loppet. En sådan övervikt, som är trendigt där, leder ju i många fall till försämrat hjärta, diabetes osv.

Att skönhetsideal finns överallt är alltså ett faktum. Att folk oroar sig över sitt utseende i välbärgade länder som våra (där de flesta människor inte behöver oroa sig över föda, boende eller andra nödvändigheter) är föga förvånande. Vad som chockade mig var att invånarna i fattiga u-länder (som i perioder får kämpa för överlevnad) också gör det.
Att inget land definierade skönhet som någonting som kommer inifrån (jag vet att det låter som en klyscha, men dock är det ju faktiskt sant) - utan enbart efter yttre egenskaper - är ju skrämmande.
Och det konstigaste av allt (och det mest ologiska) är ju att idealen är precis det omvända mot våra förutsättningar: invånare i ett välbärgat land som lätt kan få tag i mat, ska inte göra detta - för hon ska bli smal. Medan en invånare i ett fattigt land (som kan ha svårt att få tag i mat, både pga klimat, marknad och ekonomi) ska äta massor av mat, för att bli tjock och därmed leva upp till deras skönhetsideal.
För det ska ju aldrig vara lätt eller hur? Skönhetsideal ska kanske vara så svåruppnåeliga som möjligt? Det är kanske det som är grejen?