Imorgon.
Ja, detta är inte klokt. Imorgon tar lilla jag studenten!!! Hur galet är inte det på en skala??
Sanningen och säga har jag ju knappt hunnit räkna ned- tiden har gått så jävla fort!! Hela borgarvåren har bara susat förbi och här sitter jag nu - med blott några timmar kvar. Några timmar kvar tills det är min dag. Några timmar kvar tills jag ska få reta gallfeber på alla i stan med mina skrik, tutor och visselpipor. Några timmar kvar tills det är min studentdag!

Nej, som sagt har jag knappt hunnit räkna ned. För detta året har utan tvekan varit det absolut jobbigaste i hela mitt liv (det kan nog även min omgivning intyga). Det har varit plugg, plugg, plugg, träning, träning, plugg, träning osv. Det har väldigt sällan funnits tid för att träffa vänner, än mindre sova! Aldrig i hela mitt liv har jag sovit så här lite och ja, jag är väldigt förvånad över att jag lyckats. Lyckats (efter 3 timmars sömn i genomsnitt) ta mig igenom en skoldag, träningen (med framgång faktiskt) och därefter plugg även följande natt. Visst har jag inte alltid mått bra av det, men det har gått iallafall. Och fritiden ska man inte tala om - den har knappt existerat. Så till alla underbara ni som stått ut med extremt osociala och småisolerade jag i 3 år - tack! Ni är bäst, you know.

Dock har det ju inte varit slit i onödan. Nä, för jag minns fortfarande den allra första sak jag lärde mig på borgar: Elektroner är negativa partiklar!
Ja, detta ska man veta när man slutar 9an, jag vet. Men i sanningens namn gick jag väl på en ganska dålig grundskola (utbildningsmässigt) och ja, steget från denna till Europas näst bästa gymnasieskola (efter någon i Moskva) har ju varit allt annat än lätt. Men som sagt- inte i onödan! För jävlar vad jag har lärt mig mycket (tro mig, mina labbrapporter från 1an är direkt pinsamma), och jävlar vad jag har haft kul under tiden!
För när jag skulle sluta grundskolan och skiljas från min härliga högstadieklass sa alla: "det gör inget - du kommer få så kul på gymnasiet! Det är här man träffar sina vänner för livet."
Då skakade jag bara på huvudet och tänkte: "Nej, dom har fel. Gymnasiet kommer bara vara något jag måste - jag har redan träffat mina vänner för livet".
Hur många av min högstadieklass tror ni jag har kontakt med idag? Nathalie, Sonja, Emeli, Anna A & Mattias. Sen tar det slut. För ja, även jag har träffat mina vänner för livet på gymnasiet. För även om jag såklart inte älskat alla i min klass (vem gör det egentligen?) eller kommer hålla kontakt med alla, så tycker jag ändå om majoriteten väääldigt mycket. Alla är så jävla härliga på sitt sätt och jag ska verkligen göra mitt yttersta för att träffa iallafall det närmaste gänget ofta (tyvärr pulegänget, det krävs mer än en student för att bli fri från mig ;))

Vid detta laget (dagen innan!) trodde jag att jag skulle ha huur mycket ångest som helst. (Lite har jag ju såklart). För ja, jag älskar faktiskt skollivet, jag älskar Borgar och jag älskar min klass (hey, ibland kan jag tom älska att plugga). Och vardagslivet i skolan är något jag verkligen kommer sakna: Måltiderna i matsalen där jag skrattat mig till tårar, fighterna vid skåpen, de roliga (och icke så aktiva) lektionerna bredvid lousie, mattelektionerna (min mattelärare är asball :D) osv.
Men, jag går inte ut utan en massa glädje. För nu är man så jäävla trött på att plugga, på att inte ha tid för kompisar, för att inte få sova som en normal människa osv. Jag är så fruktansvärt slutkörd så det är helt galet. Därför ska det bli så jäävla skönt att ta studenten imorgon.

För ja, imorgon. Imorgon tar stora jag studenten...