För här sitter jag, som en zombie. Det känns som om jag är i nån skum mental koma, fullt i liv och rörlig men inte alls medveten om vad som sker omkring mig. För vaddå? Jag har väl inte tagit studenten! Jag har inte mitt livs bästa dag bakom mig. Jag har sportlov nu och om några dagar är det dags att återvända till Borgar och min underbara klass.



Lite så önskar jag faktiskt nu. Det är nämligen med väääldigt blandade känslor jag sitter här som arbetslös. Som sagt så har jag inte riktigt fattat att jag tagit studenten - att min tid på Malmö Borgarskola är över. Någon form av försvarsmekanism antar jag.. Hade jag förstått detta helt och fullt hade tårarna varit betydligt fler än vad som kommit. Många fler... Så på det viset är jag tacksam att jag inte förstått det än. Tacksam över att ångesten (just nu) fortfarande befinner sig under kontroll. Tacksam för varje dag som går innan jag tvingas ta itu med den. Men nervös över när det kommer brista.