Ja, såhär var det inte tänkt att det skulle bli men det blev det.

Hursomhelst. Festen igår var helt okej. Sjukt trött var jag och mina ben var brutalt sega, så något superpeppigt blev det inte. Dock hade man ju trevligt ändå eftersom att det gamla gänget var där :) Igår var ju även en stor kväll i den aspekten att min och sillkompis dricka blev offentligjord, nämligen oboyvodka!! (Som vi snackat om i ett halvår). Igår blev det alltså genomfört och ja - våra små "Pucko" passade ju verkligen in i kylen bland all sprit som stod där xD

Kvällen avslutades iallafall ganska tidigt för min del, och när jag satt på Södervärn och väntade på bussen vid 12, blev jag helt plötsligt jävligt förvånad. För framför mig står en gammal killkompis som jag nog inte pratat med på 2 år, och hälsar! Jag tänker inte nämna något namn eller dra någon lång livshistoria, men kortfattat så var det som så att vi var väldigt bra kompisar, men sedan blev det klydd mellan mig och honom, följt utav några missförstånd och bråk och sådär. Så som det kan bli ibland, helt enkelt. I vilket fall som helst så blev det silent treatment efter det och ja, vi har som sagt inte pratat sen dess utan bara ignorerat varandra när vi setts. Men nu stod han som sagt framför mig inatt och satt där och pratade som om ingenting hänt i princip. Hela bussfärden dessutom.
Konstigt det här, men visst är jag väldigt glad för det. Glad för att han inte är lika envis som jag och att vi kanske, kanske kan ha någon form av vänskap i framtiden igen :)  Så vad lär man sig av det? Att ta mer vara på sina vänner? Att inte vara rädd för att ta första steget efter ett gräl? Att ge alla en andra chans?
Förhoppningsvis..