Sådärja, då var vi hemma från träningen.
Har inte riktigt fått gjort så mycket som jag tänkt idag - förmiddagen ägnades istället åt degande i sängen och Oprah-tittande (jävla Oprah...). Men en segeförmiddag kan man väl tillåta sig?
På tal om det handlade det om något rätt intressant på Operah idag - överväldighet. (Är det ett ord? Aja, ni förstår vad jag menar). Där var flera människor som kom på besök för att berätta hur deras strävan efter perfektion har lett till något ödesdigert.
Så: varför försöker alla så tappert att få ett perfekt liv? Man ska vara en bra förälder/dotter/son-whatever, ha ett fint hem, vara bäst på jobbet/i skolan, vara bäst på en hobby och även gärna ha några extra talanger vid sidan. Jag har försökt bli/vara allt detta och vad har det gett mig? Inte ett skit. (Iallafall inget positivt).
När ska folk sluta att driva sig själva till fördärv i jakten på ett perfekt liv? (existerar ens "ett perfekt liv"? "Ett perfekt liv" låter som ett liv i konstant flow, där allting går precis som det ska och ingenting någonsin går fel. Men om ingenting går fel då och då, vad ska man då lära sig av och utveckla sig ifrån?)
Och spelar det egentligen någon roll i slutändan? Kommer vi inte alla att (oavsett vad vi åstakommit under vår livstid) stå lika inför döden?
När ska det räcka att bara vara?

Nej, tillbaka till verkligheten, Martina. Du har matte att räkna och historia att läsa...